Pyttipanna..

När jag växte upp så bodde jag i Pyttipanna huset, där levde jag många glada dagar, ja faktikt till den dagen då jag flyttade hemifrån. Jag går förbi där varje dag jag går ut med hunden. vi var rätt så många barn som bodde där på den tiden jag växte upp,och jag kommer ihåg hur vi lekte i sandlådan, och lekte kurragömma,cyklade,de var alltid barn där, även barn som kom lånväga härifrån för att hälsa på mor och farföräldrar, som tillbringade hela sina sommarlov där på Pyttipanna, De var sån fart och fläkt och man ville aldrig gå in på kvällarna, mamma kunde stå och ropa hundratals gånger från ballkongen att nu var de minsann dags att komma in och sova.även på vintrarna var man ute, ända tills det vart mörkt kunde jag och granntejen (i gröna huset bredvid) vara ute och leka i snöhögarna tills kinderna var så röda att det sved i dom, men ute skulle man vara.Men idag när man går förbi Pyttipanna ligger lekplatsen öde, inte ett barn som synns till, inte ett skratt, inte ett liv...vart tog åren vägen? de gick så fort, vart är barnen i dag?......troligen inomhus framför sina datorer, eller i soffan med tv-spelet.....de kommer aldrig att bli som det var en gång, och de saknar man...men men tiderna förändras, så är det, bara att gilla läget?! nä inte jag...men nog om detta, disken väntar, tjingelig /Anna.