När Smulan flyttade hemifrån...=(

Hej... för snart två år sedan bestämde sej smulan för att flytta hem till sin kille, Jag hade ju tänkt att den dagen kommer ju nån gång....hade alltid trott att de inte skulle vara nåt problem för mej, de gör ju alla barn förr eller senare, tog de liksom med en klackspark bara....Men men...så vart inte fallet, ju närmare dagen kom, ju mer förtvivlad vart jag, de var nåt fruktansvärt som hände inom mej.....Jag började förvandlas till ett monster, eller som en tjurig liten barnunge som sätter sej på tvären när den inte får som den vill....När Dagen D var kommen så minns jag hur jag satt där i köket och surade, hjälpte inte till att bära, satt bara där på min rökpall under fläkten och rökte cigarett på cigarett, Smulan bar och bar grejor på grejor, ibland kom hon in i köket och bad mej att hjälpa till och inte vara så förbannat barnslig....men degjorde jag absolut inte,.när sista prylen var nere på släpet så kom hon upp och sa: hej då mamma, tänk att du bär dej åt som att jag skulle flytta till världens ände....Jag bor ju bara några kvarter bort....sen gick hon. jag hade lust att springa efter henne...med.tårarna sprutade...du kan inte lämna mej...jag kan inte klara mej utan dej....tänk på att jag bara är 39 år... men de gjorde jag givetvist inte....jag bara satt där och tyckte synd om mej själv, Tänk hur det kan bli! jag som hade trott att jag skulle vara så förberdd på den dagen, men jag vart alltså helt förstörd, idag kan jag skratta åt hur eländig jag var, och tycker att de känns bra att hon har flyttat.....Meen... jag har ju fler barn...så undrar hur det kommer bli den dagen dom flyttar??? nu borde jag vara väl förberedd tycker man, men man vet aldrig.....Nä nu är det dags att gå på Gårn och jobba ett slag...hörs! hej!        / Anna.